Coronacoaching

Här får du hela Birger Lyckens text som publicerades i SvD.

”Överdrivna åtgärder skapar flera nya problem.

Chefer och företagsledningar bör inte införa striktare restriktioner än vad Folkhälsomyndigheten förespråkar. Överdrivna åtgärder mot coronaviruset riskerar att försvåra det långsiktiga arbetet mot pandemin.

Svenska företag och arbetsplatser har stora möjligheter att bidra till att samhället kan motverka coronapandemins mest förödande effekter. Tyvärr väljer i stället alltför många att agera irrationellt.

Jag är inte expert på epidemiologi och hur samhället bäst kan skydda befolkningen vid en viruspandemi. Det har jag gemensamt med nästan alla landets vd:ar, hr-chefer och rektorer. Vi är alla hänvisade till de som faktiskt är experter på området.

Som konsult med inriktning på ledarskap och kriskommunikation är jag därför bekymrad över Folkhälsomyndighetens brister i pedagogisk kommunikation. En bra talesperson i kris behöver vara kunnig, öppen och empatisk. Folkhälsomyndigheten tar hem full pott på de första två kriterierna, men jag saknar verkligen empatin. Det är en väldig skillnad mellan att slå fast att ”så här är det” och att säga ”jag förstår att många är oroliga, men så här är det”. Med större medkänsla skulle myndighetens budskap tas emot mycket bättre.

Folkhälsomyndigheten behöver också bli bättre på att möta kritikernas knepigaste frågor. Situationen är mumma för alla som får sin livsluft av att på nätet så misstro mot samhället i största allmänhet. Och som alltid måste vi nypa oss i armen för att påminna oss om att de utgör en liten minoritet. Problemet uppstår när denna minoritet inte får relevanta svar på sina ifrågasättanden. Då växer misstron i alla läger och det blir svårare att agera rationellt och solidariskt.

Folkhälsomyndigheten skulle slutligen behöva bli tydligare om syftet med de åtgärder de vidtar och rekommenderar: Nu handlar det om att fördröja smittspridningen. Det är inte längre aktuellt att försöka hindra smittan från att få fäste – det tåget har redan gått. Fokus nu handlar om att sjukvården inte ska överbelastas genom att många – mestadels äldre och tidigare sjuka – behöver sjukhusvård samtidigt.

Detta framgår för den som lyssnar noga på debatten, men förloras lätt till förmån för en vilja att i varje stund motverka varje tänkbar risk för att ytterligare en person ska smittas. Folkhälsomyndigheten bör bli mycket tydligare om att väldigt många av oss – kanske en stor majoritet – sannolikt kommer att smittas av coronaviruset någon gång under de kommande åren.

Bristerna i Folkhälsomyndighetens kommunikation gör att myndigheten blir en enkel måltavla för självutnämnda experter med alternativa uppfattningar. Därför är det också lätt att förstå att både privatpersoner och företagsledare i största välvilja dras med i en tävlan om allt hårdare restriktioner på arbets- och samhällsliv.

Men kritiken mot Folkhälsomyndighetens kommunikation ändrar inte det faktum att de är den institution som har bäst förutsättningar att avgöra vad vi bör göra åt virushotet. Givet att vi inte tror på nätets konspirationsteorier gör vi alltså alla klokt i att lyssna på just Folkhälsomyndighetens råd – även när vi känner oss frågande till myndighetens slutsatser. Att i stället grunda våra beslut på hemmasnickrade analyser är helt enkelt inte riktigt klokt.

I dessa dagar haglar ändå just sådana ogrundade reaktioner över det svenska arbetslivet: reseförbud, inställda möten och stängda arbetsplatser införs på bred front i både privata och offentliga verksamheter. Till och med andra statliga myndigheter går långt bortom Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Talesättet om att ”ta det säkra före det osäkra” tycks vara det som vägleder mängder av ledningsgrupper och chefer, snarare än kunskapsgrundade rekommendationer. Reaktionen är på många sätt naturlig: ställda inför hotet om en katastrof känns det förstås bättre att agera så kraftfullt som bara möjligt. Problemet är ju bara att åtgärderna – enligt de som har den bästa kunskapen på området – inte är relevanta.

Frånvaron av relevans och rationalitet betyder inte att en överdriven åtgärd aldrig någonsin skulle kunna ha en positiv effekt, vilket gör det så svårt att formulera motargument. Men gissningsvis är det en passande parallell att vi skulle sänka hastigheten på våra motorvägar från 110 till 70 kilometer i timmen eftersom vi vet att det skulle minska antalet döda i trafiken. Insikten om att det resonemanget faktiskt stämmer får dock knappast någon av landets chefer att sänka hastigheten på den egna bilen till under 100 kilometer i timmen.

Att vidta irrelevanta och irrationella åtgärder är inte bara ett kraftfullt slag i luften. För den som sitter i en ansvarsposition står mer på spel: Vi bidrar till en växande misstro mot faktabaserade kunskaper. Vi underblåser en långvarig nätbaserad kampanj mot alla demokratiskt baserade institutioner. Och vi riskerar att i onödan bidra till en svag ekonomisk utveckling, med långtgående konsekvenser för sysselsättning och välfärd.

Men viktigast av allt är att vi genom chansartade beslut riskerar att försvåra för samhället att långsiktigt bekämpa en pandemi. Vi kan ju mycket väl hamna i det omvända läget jämfört med i dag: Tillvänjning och individuella vardagserfarenheter riskerar att leda till att människor inte tar situationen på tillräckligt allvar. Och varför ska vi då lyssna på myndigheternas experter – om våra chefer och företagsledningar tidigare har visat att de litar mer på sina egna gissningar?”

Birger Lycken
Kris- och ledarskapskonsult, pr-byrån Westander